DerivativeWings

Wait that's sick. I love this kind of "diegetic" or omo pixel art

Oh! I just ran into this, this is quite nice actually. I certainly hope you write some more, as you both seem to have a good footing as a writer already but also tons of room to develop some fantastic stories.

No plans at the moment and I don't want to derail this thread (you can DM me if you have additional questions). It was a fairly popular series though, so I suppose it's not entirely off the table.

It's embarrassing to recommend my own writing, but OMSA may be something you'd be looking for, specifically the third part. Foxlover has already been mentioned, but their Rivenwelle story stands out to me as one with big bladders pushed to their absolute limits. I'll see if I can recall anything else as well.

I've been playing Cryptmaster. You can pee in that game

I must admit I was hoping for a bit of duo desperation at the end there, but Foxlover writing is always a good ride. Neat story! Hope you got something nice for yourself with the comm money.

Hmm, normally I tend to be a little coy when it comes to “peeks beyond the curtain” of a finished story. However, it’s possible I’ll make an exception in this case due to the poll. I’m not too unlikely to return to the poll winner at some point in the future though when the time feels right.

I ended up feeling like I was done with the project after all since it felt complete as it was - but I would still like to come back to do this at one point or another.

I think the Diuretic Dart Trap is a good idea, though we're probably going to need stronger stuff for Storm. Hopefully it's a start! Bladder Numbing on Storm will likely help in pushing her pride buttons, so let's do that as well. Finally, I think Appealing to Storm’s pride and convince her not to take a pee break is a good call here, specifically by asking her about the bladder prowess of other dragons. If we can get her talking about other dragons' ability to hold their pee, and comparing hers to theirs, I think we'll have an in.

Trollforest This is a translated story. Read the original version here. This story is a collaboration by The Blueberry Forest About the beings who live in the Forest, the wise ones say: "They do not think as you or I do". They have a completely different way of thinking, and what is important to the humanfolk is trivial to their kind. They love playing all kinds pranks on each other. A normal human would consider these ventures childish and even malicious, but the forest kin are willing to sacrifice anything for the perfect practical joke. It is lucky that the Humanworld and the Forestworld are disjoint from one another, as otherwise nobody would get anything done with all faeries and goblins and tots and trolls running around! But; once every year on a very special spring day you may have heard of, the forest kin practice their pranks outside the forest and in the world of men and women. The mighty and proud be on guard! For the forest kin think having their way with those who act all high and mighty is the most fun of all... The Forest is vast, vaster than all the kingdoms where the humans live. And in the Forest wandered a tale that one and all could hear; the mighty Lady of the Lake demanded vengeance on the Silver Queen from the northwest. This human queen had built her towers overlooking the most beautiful lake of all, where The Lady of the Lake and her daughters and sons had made their domain. Humans now trampled all around the lake and built their houses there, and the close confidants of the Lady who had been privileged with the privacy of the lake had left the clear waters. It was for this reason the queen was to be punished this day. On the winds a whisper came and it was the Lady’s magical command, and all the beings that in that moment happened to be somewhat full of bladder were suddenly in an acute need to seek some bush or rock to hide behind, thus was her power. As Fae, Hulders, Vattir, and Vittri peed for what they were worth in the Forest they received knowledge of the great prank the Silver Queen was to be subjected to; she was to be denied all nightchairs, porcelain pot and outhouse until her great bladder should be so unbearably full as to make her waters come out in her dress. That the queen was highly capable and could stay tight and dry for hours without visiting the ladies’ room was well-known, and also that she was much better at this than any other princess or queen from near or far. So all the forest beings who had created small puddles in the Lady’s domain came together and discussed all their plans. The Silver Queen may be willstrong like the red fish who swim against the course of the river towards where their homes are, and wily like the large birds who determine the best blind angles of their prey to then soundlessly swoop down, this was known. The rewards for humiliating her were larger because of this, and the Lady had many incredible treasures to give. The Lady was first to wield her powers in the morning, before all the humans woke up. She spoke with the waters of the lake they drink, and the wells they use, and she said this: “When they drink of you, water, you shall speedily run through their bodies, and fill their bladders at a higher pace than what you normally do.” And the water, who was loyal to her, answered this: “This I will do. I shall flow faster than normal today.” And so the humans woke, and the castle’s servants drew water from the wells so everyone could drink. All the servant ladies and silver princesses peed when they awoke, some more than others as they had filled over the course of a night’s rest. Yet the Silver Queen did not pee. This was because three Vattir had snuck into the room before the sun went up, and all taken a seat together on the queen’s nightchair. And three Vattir, when they had been magically filled by the Lady, was enough to completely fill the porcelain all the way to the edge. The Vattir had some trouble holding on under they were all sitting on the chair, so they were much relieved when they were allowed to let loose their own waters into it. They had put the lid back on and snuck out of the room after. So the queen woke up and was dressed, and her trusted servant who aided her had watered her own porcelain much this morning, almost enough to fill it wholly. The queen however felt no worries over beginning her day without emptying her bladder even after a long night. She could likely still hold tight for the entire day without peeing. And this was to be tested, because now that the queen was dressed it would be very hard for her to use another pot than the full one in her room. Morning turned day, and as the castlefolk drank of the enchanted waters many of them needed to take additional visits to the outhouse, sometimes with great urgency. The queen, who indeed had awoken with a full bladder which had gotten even fuller, was terribly full already when the sun had reached the top of the sky. She did not know if she could keep herself all day for a change, but had many important queen’s errands to take care off before she could give herself a break. At the same time, in other corners of the castle, Forest Kin were practicing their pranks and jokes. Vittri who could sneak through walls locked outhouses from inside and then left, which led to longer queues and sometime a mishap for the fullbladdered servantfolk. The Vittri wanted to be sure the queen would not have any free toilet when she did decide it was time to use it. One among the three Silver Princesses became so full she had to water a bush in the garden, which you of course never see royals do unless it is the worst of emergencies. The Vattir, who had done theirs and wanted to have a little fun for their own sakes, had taken the opportunity to tickle any ladies who urinated outdoors with a dandelion flower, causing them to shriek and run away. The Silver Princess wet her dress when they did so, and the Vattir laughed so much that they all needed to pee again even though they had already done so before. Hulder had a very important assignment. She had snuck into the castle’s kitchen and disguised herself as staff there. Her tail she kept hidden in the pocket of her dress. Well inside the kitchen she made sure that the food and drink served in the castle all used the water enchanted by the Lady, so all castlefolk drank from it and became needy. However, Hulder was struggling with the fact that she needed to relieve herself much too. Because she was disguised and had an assignment she could not run outside to pee like the other forest kin did, and there were so few available toilets. But the Lady’s magic worked on her too and she was downright ready to burst on the kitchen floor. And now many of the servantfolk there needed to use the toiletroom or the outhouse often, but it was never free and nobody had any time to wait outside the doors. So all many ladies who worked in the kitchen, including Hulder, rubbed their legs against each other and kept their eyes longingly on the toilets as they waited for their opportunity to run away and see to their wants. Hulder was certainly not the only women in the kitchen who could only think about how desperate her peeneed was. In the end it was so hard for her to keep, that she ran down into the wine cellar and use a large flagon in the name of necessity. And she was not the only one who did so that day, but hers was filled the tallest out of all. And the faeries too engaged in various pranks and jokes as they flew around. Unlike Hulder or Vattir, it was difficult to make faeries do any particular thing they were asked for. You could certainly ask a faerie if she could play a particular prank on some person, but there was no guarantee she wouldn’t then get up to something completely different instead. The faeries had simply been let loose in the castle to create unrest and disturbance, so there was no peace in the castle and work was always disrupted. The fae stole different things made from porcelain, moved around keys to the outhouses, but sometimes they set their mind on something else entirely. The end result was what the Lady desired, regardless. One faerie, Cornflower as she was called, had decided the she would steal some hedge clippers as the castle gardeness snuck herself an opportunity to pee into a planterpot. The clippers were much too large for a faerie like her, and with it she had large plans for a fae. She had, perhaps, forgotten all about the plan to humiliate the queen, and all the riches and rewards offered by the Lady of the Lake. But with the tool in hand she could see clearly the greatest prank she could ever imagine. Right then the Queen was on her way through the royal garden. She had reached her limit, and wandered hurriedly towards her room to use her nightchair or a nightpot. Her stomach was so swollen that perhaps one could imagine she was with child, but it was the water in her bladder sticking out like that. In most tales it was very rare for queens to need to pee, as it was far below their dignity to ever admit to such a thing. But the Silver Queen needed to pee worse than any queen had in a hundred years, and it was totally and utterly impossible for her to hold it in much longer. With the stolen hedge clippers in both hands, Cornflower made three cuts and then she had cut the queen’s dress off, snip snap! And there it fell on the ground, which left the queen exposed. All who looked could see her royal behind-parts and her pee-full belly. And the queen became completely red of cheeks while still struggling hard to not start peeing on the spot of dirt she was standing on then. And the fae who had stolen half of the queen’s dress laughed and laughed until she almost peed on herself. That things almost ended up that way she thought was so incredibly funny, so she laughed even more. And she laughed so much until she finally realized that she wasn’t just about to pee, but that she couldn’t hold herself any longer and that her pee was about to come out. Then she picked up her pace, and tore off her blue flower-woven undergarments and started peeing right in front of the queen on the ground. That the queen now saw a faerie peeing on the grass right in front of her became the final drop for her bladder too. That she had decades of trained patience did not matter when her bladder was so filled to burst as it was then, and when another woman-thing was doing her business like that it was no longer possible. The queen lost her control and started peeing like a rainstorm, more than anyone else had that day. And then I am not only considering the humans of the castle, and not just the forest kin who had come there to play tricks. Indeed, the queen was peeing more than any human or forest creature in the whole wide world had done or would do for that entire day. And while it was incredibly pleasurable for her to do so, every drop she let out was a stain upon her honor and worth as queen. And in the other world The Lady of the Lake peed for the first time that day too. She had saved this pleasure to herself until the queen couldn’t hold on any longer. She stood, naked in her own domain, with her legs separated and a peebladder almost as full as the queen’s, and she added her waters right into the lake. No living being had permission to visit this place, and for that reason nobody could see her pee either. And perhaps it was this that made The Lady’s vengeance the sweetest, that she knew that nobody could see her do what the queen had failed to keep private. And Cornflower she would reward most of all. THE END

Dragonvote for Sindi for me

I have a lot of respect for this kind of media conservation. Having access to the originals would be nice as well, I could see there being value in posting those as entries on the blog section for “further reading”, perhaps?

Trollskogen Ett samarbete från Blåbärsskogen Om de väsen som lever i skogen säger folk som vet hur det är: ”De tänker inte som du och jag gör.” De är av en helt annan tankeart, vad som är viktigt för människofolket är för dem trivialt, och det som är trivialt för oss är för dem livsviktigt. De älskar att spela spratt på varandra. En vanlig människa skulle uppfatta dessa påhitt som både barnsliga och illasinnade, men skogsväsendena är villiga att offra vad som helst för det perfekta sprattet. Det är tur att människovärlden och skogstingens värld är frånkopplade från varandra, för annars skulle ingen någonsin få någonting gjort med alla älvor och tomtar och tottar och troll springandes överallt! Men; en gång om året på en speciell vårdag du kanske till och med hört talas om, spinner skogsväsendena sina spratt utanför skogen och in i människoriket. Då får de präktiga och mäktiga passa sig! Skogsväsendena tycker att det är alldeles speciellt roligt att skoja med människor som tycker att de är så allvarliga och viktiga hela tiden… Skogen är stor, större än alla de länder där människorna bor. Och i skogen vandrade en sägen som var och en hörde; det mäktiga Sjörået avkrävde hämnd på silverdrottningen i kungariket i nordväst. Människodrottningen hade byggt borgen sin över den vackraste floden, där Sjöråets många döttrar och söner hade sin domän. Människor trampade nu runt sjön och byggde sina hus där, och Sjöråets närmaste som åtnjutit sjöns frihet, skönhet och avskildhet hade lämnat det klara vattnet. Därför skulle drottningen straffas denna dag. I en viskning på vinden kom Sjöråets magiska befallning, och alla de varelser som vid det tillfället råkade vara aningen kissnödiga kom plötsligt i akut nöd av att uppsöka någon buske eller sten, ty sådan var hennes kraft. Medan alla älvor, huldror, vättar och vittror kissade för fullt i skogen fick de veta det stora hysset silverdrottningen skulle utsättas för: hon skulle nekas såväl nattstol, porslinspotta och dass till dess att hennes kissblåsa skulle bli outhärdligt full och hon väter ned sin klänning. Att drottningen var mycket kapabel och kunde hålla tätt i timmar utan att besöka damrummet var välkänt, och att hon var ännu duktigare än alla andra prinsessor och drottningar i när och fjärran. Så alla varelser som skapat små pölar i sjöråets domän samlades och smidde sina planer tillsammans. Silverdrottningen må vara viljestark som de röda fiskar som vandrar uppför strömmar mot sina hem, och klok som de stora fåglarna som väljer ut blinda vinklar i natten för att ljudlöst svepa mot sitt byte, detta visste alla. Belöningen för att förödmjuka henne var därmed mycket stor, och Sjörået hade många skatter att ge. Sjörået var först med att bruka sin makt på morgonen innan alla människor hunnit vakna. Hon samtalade med vattnet i sjön och de brunnar nära drottningens borg och sade så här: ”När de druckit av dig, vatten, ska du kvickt rinna genom deras kroppar, och fylla deras blåsor i långt högre takt än du brukar göra.” Och vattnet, som var henne trogen, svarade ”Så gör jag. Jag ska rinna snabbare än vanligt idag.” Och människorna vaknade, och borgens tjänarinnor drog vatten ur brunnen så att alla fick dricka. Tjänarinnor och silverprinsessor kissade även när de vaknade, vissa mer än andra då de hunnit fyllas under natten. Men silverdrottningen kissade inte. Tre vättar hade nämligen smugit in i hennes rum innan solen gick upp, och alla satt sig på hennes nattstol tillsammans. Och tre vättar, fyllda av Sjörået, räckte för att fylla porslinet till kant. Vättarna hade haft svårt att hålla sig tills de var på stolen, så de var mycket lättade när de fick göra vatten i drottningens potta. De hade sedan stängt locket och smugit ut ur rummet. Så drottningen vaknade och klädde sig, och hennes tjänarinna som hjälpte henne hade kissat mycket i sin porslinspotta denna morgon, nog för att fylla den helt. Men drottningen kände ingen oro över att påbörja dagen utan att tömma sin blåsa efter den långa natten. Hon kunde nog hålla sig hela dagen utan att kissa. Och nu skulle detta prövas, ty eftersom drottningen nu klätt sig var det mycket svårt för henne att använda något annat porslin. Dagen kom, och allt eftersom borgfolket drack av sjöråets förtrollade vatten behövde många av dem ta extra toalettbesök, ibland med brådska. Drottningen, som vaknat med en fasligt full blåsa som sedan fyllts ännu mer, var faktiskt förfärligt kissnödig redan när solen stod rakt över himlen. Hon visste att hon inte skulle kunna hålla sig hela dagen, men hade en del viktiga drottningsärenden som hon ville uträtta innan hon skulle gå för att passa en toalettid. Samtidigt, i resten av borgen, utförde skogsvarelserna sina olika hyss. Vittrorna som kunde smyga genom väggarna låste uthus inifrån, vilket ledde till längre köer och en och annan olycka bland tjänstefolket. De ville vara säkra på att silverdrottningen inte skulle ha någon ledig toalett att använda när hon väl bestämde sig att det var dags. En av de tre silverprinsessorna blev så kissnödig att hon kissade i en buske, vilket kungligheter ju aldrig brukar göra. Vättarna, som utfört sitt och ville ha lite roligt för sig själva, passade på att kittla damerna som kissade utomhus med en maskrosblomma, vilket fick dem att skrika och springa iväg. Silverprinsessan kissade på sig i sin klänning när dom gjorde det, och vättarna skrattade så mycket att de alla behövde kissa igen fast de redan gjort det förut. Huldra hade ett viktigt uppdrag. Hon hade smugit sig in i köket, och förklätt sig till en kocka. Svansen gömde hon i en klänningsficka. Väl i köket såg hon till att maten och drycken använde sig av det vatten Sjörået förhäxat, så att alla i borgen åt och drack av det och blev nödiga. Huldra själv hade dock problemet att hon behövde kissa riktigt illa. Eftersom hon var förklädd med ett uppdrag att utföra kunde hon inte springa och kissa utomhus som de andra skogsvarelserna gjorde, och det fanns så få lediga toaletter. Men skogsråets magi verkade på henne också och hon var rent sprängfärdig i köket. Nu var det mycket tjänstefolk där som behövde använda toarummet eller utedasset ofta, men det var inte ledigt och ingen hade tid att stå i väntan utanför dörren. Så många av de som jobbade i köket, inklusive Huldra, gned sina ben emot varandra och spanade längtansfullt efter sin chans att springa iväg och uträtta sina skrikande behov. Hundra var verkligen inte den enda kvinnan i köket som bara kunde tänka på hur desperat hennes kissbehov var. Till slut var det så svårt för henne att hålla sig att hon sprang ned i vinkällaren och använde en stor butelj av nödvändighetens skäl. Och hon var inte den enda som gjorde så under dagen, men hennes butelj var den som fylldes högst. Samtidigt flög älvorna omkring och utförde diverse hyss och spratt. Till skillnad från huldror och vättar var svårt för älvor att göra på ett visst sätt, om man sa till dem. Man kunde förvisso fråga en älva om hon inte kunde utföra ett spratt på en viss person, men det fanns ingen garanti att hon inte sedan skulle få någonting annat för sig. Älvorna hade helt enkelt släppts fria för att skapa oordning i borgen, så att ingen fick ro eller kunde uträtta det de skulle. Älvorna stal olika saker av porslin, flyttade nycklar till rum och dass, men fick ibland för sig att göra något helt annat. Resultatet blev ändå som Sjörået ville. En älva, Blåklintsälvan som hon hette, hade bestämt sig för att stjäla en häcksax medan trädgårdsmästarinnan passade på att kissa i en kruka. Saxen var mycket stor för en älva, och hon hade också stora planer för den. Hon hade möjligen glömt Sjöråets planer, och den belöning som skulle vänta, men med tillhygge i båda händerna kunde hon se det bästa hyss hon någonsin kunde föreställa sig. Drottningen var just då på väg genom den kungliga trädgården. Hon hade nått sin gräns, och vandrade raskt till sitt rum för att använda sin nattstol eller ett nattkärl. Hennes mage var så svullen att man kanske hade kunnat tro att hon var med barn, men det var vatten i hennes blåsa som stack fram. I de flesta sägner är det mycket ovanligt att drottningar blir kissnödiga, eftersom det är under deras värdighet att visa och erkänna sådant. Men silverdrottningen var kissnödigare än någon drottning varit i hundratals år, och det var helt och hållet omöjligt för henne att hålla sig. Den stulna häcksaxen tog Blåklintsälvan med båda händerna och i tre klipp hade hon klippt av drottningens klänning, snipp snapp. Och där föll den på marken, vilket lämnade drottningen helt blottad. Alla som tittade kunde se hennes kungliga bakdel och kissfulla mage. Och drottningen blev alldeles röd om sina kinder samtidigt som hon kämpade för att inte kissa på den fläck mark hon stod på. Och älvan som stulit halva drottningens klänning skrattade och skrattade tills hon nästan kissade ner sig. Att det nästan blev så tyckte hon var otroligt lustigt, så hon skrattade ännu mer. Hon skrattade så mycket att hon till slut insåg att hon inte bara nästan var på väg att kissa, utan att hon inte alls kunde hålla sig längre och kisset var på väg ut. Då blev det fart på henne, och hon slet av sina blåklintstrosor och kissade precis framför drottningen. Att drottningen till sist såg en älva kissa i gräset precis framför sig blev även droppen för henne. Att hon hade tiotals år av tränat tålamod spelade ingen roll när hennes kissblåsa var så sprängfylld som den var då, och när ett annat kvinnoting uträttade sitt behov gick det inte. Drottningen tappade kontrollen och började stormkissa, mer än någon annan gjort på hela den dagen. Och då räknas inte bara de människor som bodde i borgen, och de skogsvarelser som kommit för att göra hyss. Utan drottningen kissade mer än någon annan människa eller skogsvarelse i hela världen den dagen. Och nog för att det var otroligt skönt för henne, men alla droppar som föll stänkte ned hennes ära och heder som drottning. Och i den andra världen kissade Sjörået också för första gången den dagen. Hon hade sparat den njutningen till dessa att drottningen inte kunde hålla sig längre. Hon stod naken i sin egen domän, med benen separata och en kissblåsa nästan lika full som drottningens, och kissade rätt i vattnet. Ingen levande varelse hade tillåtelse att besöka denna plats, och det var därför inte heller någon som fick se henne kissa. Och det var kanske det som gjorde Sjöråets hämnd ljuvast, att hon visste att ingen kunde se henne göra det som drottningen inte klarat av att hålla privat. Och Blåklintsälvan skulle hon belöna mest av alla.